Stråkarna tar ton i tangon som spelar i bakgrunden. Jag sitter på min balkong på Gamla Väster i Malmö och försöker mentalt överrösta studenternas tutande bilar i förgrunden. Glädjens dag för de som precis blivit släppta på bete. Samtidigt i ytterligheternas behag känner vi hur världen börjar leta sig upp från en pandemi-paus och motståndsrörelser aktiverar världen under ett svart paraply som lyfter oss ur tystnad. 

Min kamp bjuder upp till en dans på distans inlindad i motsägelsefulla normer om vårt mellanmänskliga varande. Min kamp bjuder in till att hitta likheter i olikheter. Gemensamma nämnare i ytterligheter. Harmoni i dissonans. 

“We can expect considerable psychological difficulties to follow as we come out of lockdown. How will we re-establish social interaction with other bodies? What kind of rhythms will we want and be able to have going forward?”, skriver psykolog Susie Orbach i en artikel i The Guardian.

Våren 2020. Vi kan inte längre hälsa på varandra som vi gjort. Att ta i hand har varit vårt sätt att bekräfta den vi möter. Ett första steg till tillit. Att krama har varit vårt sätt att möta våra vänner och familj. Vad händer nu när social distansering har infiltrerat sig i människans natur? Hur motverkar vi psykisk ohälsa och ett splittrat samhälle? Hur skapar vi tillit och närhet utan den fysiska kontakten? Kan vi genom konst och kultur uppmuntra ett nytt beteende? Något som går djupare än en handskakning eller en kram? Kan vi utveckla en ny kultur för tillitsskapande och närhet?

Jag vill utforska nya vägar för tillit och mellanmänsklig närhet. Tillit är fundamentet för gott samarbete och goda mellanmänskliga relationer som i sin tur lägger grunden för en socialt hållbar värld. 

Min konstnärliga metod är baserad på tangons filosofi och principer, framförallt det som händer redan innan dansen börjar – “Cabeceo” – då två individer på distans skapar kontakt och ett samförstånd genom ögonkontakt. 

Min målsättning är att genom detta konstprojekt väcka till liv nya känslor och tankegångar som ifrågasätter våra vardagliga uttryck för närhet till andra. Jag vill även dokumentera processen och responsen från deltagarna för att ge ett konkret förslag till hur vi kan anpassa oss till ett nytt sätt att relatera till andra människor / andra kroppar och använda oss utav den fysiska distansen på ett positivt sätt?

Jag positionerar mig i regionens kulturliv genom att fokusera på kultur för meningsskapande med högt deltagande. En upplevelsebaserad pedagogik uppmuntrar till ett lärande och transformation som uppstår i utforskandet av individen och individen i samverkan med andra. En kombination av performance art och co-design med syfte att både inspirera och “utbilda”. Till skillnad av andra aktörer som Skånes Dansteater, Danscentrum Syd och Tangokompaniet så är jag inte beroende av en fast plats att vara på.

Jag har under en stor andel av kursens gång varit sjuk och i återhämtningstillstånd pga covid-19. Jag vill nu säga “trots det”, men jag säger hellre “tack vare det” har jag fått hålla mig horisontell i två månader och hitta en ny inre kraft för att ta mig ur detta försvagande tillstånd. Min inre resa under dessa månader har förstärkt min livsfilosofi och mina värderingar. Att vi mår bra av att vara ödmjuka mot oss själva, lyssna inåt och ta pauser. Det är ett första utgångsläge för att kunna lyssna in andra. Livet är en enda stor melodi som varvas med marscher emellanåt. Vi behöver vara rustade för marscherna när de behövs, och ta hjälp av melodin i bakgrunden.

Sedan jag åkte till Indien 2011 och upptäckte yoga har jag förstått att vi människor behöver ramar och en utökad verktygslåda som stöttar oss genom livet. Trots att jag haft denna vetskap under alla dessa år så har jag inte lyckats integrera kunskapen i mitt varande. Förrän nu. Så tack corona. 

Medans jag ser min inre resa manifesteras lägger jag även märke till att mitt välbefinnande är direkt länkat till mina relationer med människor i min närhet. Jag kan till viss del “lugna” mig själv genom meditation. Jag kan även analysera händelsen och se det ur ett större perspektiv. Det hjälper. Men en sorg över en konflikt som skapat sprickor försvinner ej. Förrän man tar tag i det. 

Eliten inom freds-och konfliktvetenskap eller mänskliga rättigheter kommer till sin rätta när fakta behövs. Men den mellanmänskliga relationen individ till individ saknas i diskursen. Hur kan man förväntas jobba för fred och mänskliga rättigheter när man inte ens kan sluta fred med sina närmsta? Det är något väldigt grundläggande som vi behöver jobba på.

Det är lätt att förbise de vi har närmst och ansluta sig till en större bild där våra mänskliga känslor inte är inblandade på samma sätt. Där vi kan grotta ner oss i ett större sammanhang och kämpa för andra människors välbefinnande. Men jag står fast vid att världen inte kommer att se bättre ut om vi ej börjar på individnivå.

Jag uppskattade lärar-feedbacken på kursen som gav mig tre insikter: 

1. Min idé är rätt i tiden och behövs för att ta oss ur en ny, outforskad social kontext där vi ska leva med distansen. 

2. Min idé är ett alternativt sätt att få människor att stanna upp och vara i nuet

3. Min idé har potential att skapa en verklig förändring i samhället i vår strävan mot en socialt hållbar värld.

Processen

Jag hade mycket tangolitteratur till min hjälp, både internationell och lokal. Jag samarbetade med min bror och min tangovän för att prototypen på trädäcket skulle få en god inramning. Hade jag kunnat göra det själv? Ja. Men det hade inte gett samma mysfaktor och inte heller äkthetsfaktorn som Nidia Martinez Barbieri, en etablerad dansare och koreograf bidrog med.

Jag var osäker på om jag skulle ha energi nog till att koordinera samarbetet. I vanliga fall är det en del av mitt DNA att dra ihopa människor och arrangera möten av olika slag. Det blev en naturlig utveckling i detta fall. Hade resultatet sett annorlunda ut om jag inte hade blivit sjuk? Svårt att svara på. Allt händer för en anledning. Är det något jag skulle ha velat göra annorlunda? Ja. Jag hade önskat jag haft mer tid och energi för att planera uppföljningen från prototypen den 26e maj. Jag vill att mina aktioner ska väcka tankar. Men det är endast en utav beståndsdelarna. Utan väl-planerad och väl-dokumenterad uppföljning från deltagarna  är jag rädd för att idén fastnar och inte bidrar till den samhällsförändring jag önskar. Från individ till individ. Från idé till effekt. 

Så låt oss lyfta blicken tillsammans, bortom väggar och självförvållade hinder. Kan vi kanske byta ut armbågs- och fothälsningen mot ögonkontakt som tillåter oss individer att mötas på ett djupare plan? Ett fast-track till tillit med tangons “cabeceo”.

Låt oss lyfta blicken från där vi står nu och röra oss respektfullt mot ett socialt hållbart samhälle. Kanske är det denna öppning vi behövde.

Jag låter Susie Orbach få det sista ordet:

“We no longer have social communion in the flesh, the handshake or the hug, the pleasure of eating in a restaurant with a friend or lover while seated near strangers. Afraid of infection, for our protection, we collapse our social space. /…/ Touch, feel and proximity are central to survival. The gaze – the search to be seen, to recognise and to influence the other – is also crucial to human subjectivity.” 

Läs mer om projektet och genomförandet här: https://minalegnered.com/2020/06/01/lat-oss-lyfta-blicken/

Kurs i Kulturproduktion, 30 högskolepoäng, Malmö universitet: https://mau.se/sok-utbildning/kurser/KD345A