Att börja leda sig själv

Det har gått många o-produktiva veckor nu. Att man har varit sjuk under en lång period har såklart bidragit till stiltje i maskineriet. När världen gick i lockdown gjorde även min verksamhet och jag det på individnivå. Undrar hur andra har det. Är det fler än jag som vänder inåt och hittar alla möjliga saker att underhålla tankarna med? Fler än jag som hittar ny energi men strax därpå slungas tillbaka?

The Corona effect

Har gått fler promenader än vanligt. Upptäckt naturens vackra evolution här i Kungsparken och ner till Ribban. Från knoppar till full blomning. Under 6 veckor har jag varit en runda på stan endast en gång. Inte saknat det. Börjar fundera på skaffa hus. Flytta ut i naturen. Bli självförsörjande.

Samtidigt.. mitt i allt detta så blir jag eftertänksam kring vem jag är och vad jag ska göra. Min affärsverksamhet Simply Draw it Big och visionen att hela Sveriges näringsliv ska få enklare tillgång till visuell dokumentation har varit en självklar målsättning under tre års tid. Jag har andats Simply. Samarbetat med världens finaste människor och några av Sveriges (och Europas) bästa Live Scribers. Skapat ett brett globalt nätverk. Och jobbat med inspirerande kunder.

Jag har även drivit ett globalt eventkoncept här i Malmö (Fvckup Nights Malmö) som lyfter fram berättelser kring affärsmisslyckande. En ideell verksamhet som gett mig både en extra-familj, moderator-erfarenhet och en trygghet i den växande vetskapen om att misslyckanden är hanterbara och att man kommer starkare ur dem.

Förra terminen började jag (efter 13 års studie-paus) plugga igen för att jag behövde ny energi och inspiration. Jag läste Co-design, participation and democracy. En självklar linje för mig som alltid tänker i samverkansformer. Några nya frön såddes om hur man kan involvera människor i att designa sin egen framtid. Även insikter om hur vårt samhälle är uppbyggt och varför vi lever som vi gör uppdagades. Nu börjar jag ifrågasätta hela mitt liv och systemet.

Jag som alltid frågade varför. När slutade jag fråga? Och varför slutade jag fråga?

Du undrar säkert vad jag menar. Det undrar jag själv.

När mitt självförtroende började dala någon gång under sista åren i Bryssel så slutade jag bry mig. Jag stängde av allt som jag inte kunde påverka och fokuserade på att bara vara och försöka fortsätta vara glad. Levde osunt. Jobbade sent. Festade på helgerna. Jag har alltid varit en optimistisk person och känner glädje med enkla medel. Jag har aldrig tyckt det funnits någon mening med att älta. Om ett problem uppstått så har jag alltid löst det.

Jag har alltid gått min egen väg. Jag pluggade sent. Reste för hela slanten. Malmö var inte tillräckligt för mig. Flyttade till Bryssel för att göra “karriär”. Vidare till Ghana för ett äventyr med min partner. Nu ska jag få skapa ett eget företag och vara min egen chef.

Min första chef på mitt första “riktiga” karriärs-jobb va en Holländare som bosatt sig i Sverige med sin familj. Robert va en fenomenal ledare. Han byggde ett starkt team med olika kompetenser. Han va aldrig inne och skulle “micro-manage” utan han gav en uppgift eller ett projekt och bokade in korta avstämningar med jämna mellanrum. Han va rak och ärlig. Uppmuntrande. Och han var extremt entusiastisk över sitt jobb och målsättningarna. Han lyssnade och gav utrymme för nya idéer.

Inget koppel här inte. Ingen skrämseltaktik. Inget ego.

Jag kände mig oerhört stolt av att vara en del i hans team. Tittade runt ibland och iakttog andra avdelningar och dess chefer. Några utomordentligt bra. Några som inte borde bli chefer.

Nu var det så många år sedan jag jobbade i ett större, globalt företag. Och jag är nog ändå lite nyfiken om jag själv – nu ca 10 år senare – skulle kunna göra samma avtryck som Robert gjorde.

Jag vill tro att jag har varit en bra ledare under mina år som egenföretagare. Att jag varit en lika bra ledare som team-medlem. Jag har gjort mitt bästa för att vara äkta. Ärlig med mig själv och med andra. Jag har gjort mitt bästa för att inspirera och engagera mina kollegor.

Jag har dock insett att jag har ett par brister. Struktur. Disciplin. Rutin. Tre stora ord för mig. När jag skapade mig själv friheten att bestämma över min egen arbetstid så glömde jag bort ramarna.

Jag har varit så fokuserad på frihetskänslan att jag tappat fokus på verksamheten. Och mig själv.

Så där är jag nu. Ligger i en pöl av insikter och behöver kravla mig bort till byggarbetsplatsen för att börja från grunden. Stommar. Väggar.

Far tycker att man ska titta framåt och gå vidare. Inte stanna och blicka bakåt för mycket. Ta fram det som du kan lära dig av och gå vidare.

Har jag energin? Energin kommer från min målsättning. Är jag säker på att Simply är det bästa just nu?

Jag vet att många online-möten behöver stöttning nu. Många av kollegorna runtom världen försöker göra sig sedda och hörda och checka in med gamla kunder för att se vad som händer och hur de kan hjälpa till. Någon har till och med tryckt upp en helsidesannons i The Economist. Det funkar ju trots allt väldigt bra att scrajba digitalt och visa det på skärmen samtidigt. Och deltagarna blir alltid överlyckliga när de får en visuell konnotation till det som hänt under mötet. Sen kan man ju förstås även dela det i sociala medier eller på hemsida.

Jag har fantastiska kollegor som stöttar och är redo att köra.

Jag har en kul idé som jag vill lansera med en Lama och Dalai Lama. Det är väl bara att köra då? Vad väntar jag på?

Min egen osäkerhet. Mitt mål. Min vision. Mitt liv. Vad är det jag vill skapa härnäst? Är Simply vägen framåt? Eller ska jag söka mig ett jobb och göra nytta i ett annat företag tills jag fått ordning på min egen struktur? Kanske bra med ny energi som en ny kontext för med sig?

Jag pluggar dessutom Kulturproduktion nu som gör mig än mer sugen på att jobba inom kultursektorn. Kanske ett jobb inom kulturpolitik? Kultur i kommunen? Jobba för Malmö? Är det ett lämpligt alternativ i denna osäkra tid vi lever? Helst av allt skulle jag ju nog vilja syssla med dansen på fulltid. Och det kan jag nog göra. Men ska det vara nu? Eller kan det växa fram så sakteliga under tiden jag bygger vidare på Simply? Vi har ju ännu inte nått vår fulla potential. Men vi är på god väg.

Det är väl då ändå tur att hela världen har pausat eftersom att jag är osäker på om jag i dagsläget har kapacitet för att leda ett företag. Jag vill gärna ge det ett försök.

Vad behöver jag för att gå vidare? Jag behöver kunna leda mig själv. Skapa rutiner. Struktur. Allt jag flytt måste jag återskapa nu på egen hand.

För hur kan jag leda andra om jag inte kan leda mig själv?

Eller kan jag det? Kan jag göra både och? När vet man? Hur vet man?

Ja en sak är säker i alla fall. Corona-krisen lämnar ingen omärkt. För mig som individ känns det som jag blivit påkörd av en buss och överlevt. Jag är i återhämtningsfasen på alla sätt och vis. Börja tala på nytt. Börja gå. Vänder inåt. Hittar frid och styrka.

För Simply ska jag ta det lugnt och inte ta några större strategiska beslut på ett tag. Håller kontakten med kollegor. Håller oss ajour med vad som händer i världens Visual Practitioners Community. Och håller oss synliga i sociala medier.

Fuckup Nights lever även vidare och tack vare Coyote Productions och medieteamet ska vi utforska hur vi kan återskapa eventet och publikengagemanget online. Vi har precis börjat spåna på upplägg.

Det kommer att ordna sig ska du se. Passa på att ett steg tillbaka nu när du kan. Observera. Analysera. Skapa ramar. Det nya livet. Såsom det är meningen att det ska vara.