Det är onsdag och jag ska göra ett tappert försök att komma in på Kallis ikväll. Det är den stora avslutningsfesten “DJ Battle” som alla ska till. Men jag har inte fixat band och står inte på gästlistan. Så frågan är: kommer jag att komma in?

Egentligen behöver jag inte gå dit just ikväll eftersom att det redan har varit oförskämt mycket festande, både på Kallis och Strand några meter bort. Jag har sett världens vackraste solnedgångar från båda ställen och dansat tills fötterna gråtit. Det har varit DJ set med Rebecca & Fiona och Out of Office AW. Och imorgon har jag dessutom band till en konsert på Kallis med Daniel Adams-Rey.

—

Intet ont anande att det skulle bli Ibiza-mode på Almedalsveckan anlände vi redan lördag natt till Visby. Och tur var det. En lugn och skön ankomst innan vackra Visby skulle fyllas med 45000 pers, där det annars huserar 2600 invånare innanför murarna. Vi körde upp från Malmö och tog Gotlandsfärjan över från Oskarshamn. Riktigt fint sällskap och DJande i bilen upp med Mikael – Ugly Duckling – Winblad och Clara – Bossbloggen – Löfvenhamn. Mikael har ordnat två hus i Visby detta året. Oj, denna lycka att bo mitt i centrala Visby vid en vacker ruin, i ett gigantiskt hus med utsikt över Visby, tillsammans med 17 andra lyckliga huskamrater. Mestadels från Malmö men även från andra delar av Sverige. När Mikael berättade att han älskar att skapa förutsättningar för möten och nätverkande så blev jag nyfiken på hur han går tillväga. Här uppe på Almedalsveckan kombinerar han helt sonika ett gäng härliga människor under ett och samma tak. Mikael har därtill en förmåga att sprida glädje och god energi. Och sen bara händer det. Skön stämning och nya kontakter.

Tre bossbrudar och jag fann varandra i ett utav rummen i huset. Maren är en hemvändare som bott i USA och vuxit upp huvudsakligen i Tyskland. Idag som VD för Ledvance utgår hon från huvudkontoret i Stockholm. Sofie är en ung och skarp VD för Lunicore Studentkonsult. Och coola Clara som driver Bossbloggen har fokus på ledarskapsutveckling.

Vad har vi alla fyra gemensamt förutom att vi är bossar?

Vi är drivna och inte rädda för att ta för oss. Jag drar här paralleller till att här i Sverige kan vi vara lite väl “lagom” i vårt levnadssätt och yrkesutövande. Vi kan gå och nöja oss med en medelmåttig lön eller att inte hojta till när en kollega som är mindre kvalificerad blivit befordrad. Framgångar i affärslivet kommer inte genom att leva “lagom”.

Vi balanserar ambition och livsnjutning. Det senare är nog inte alltid självklart och tyvärr en stor anledning till att utbrändhet inträffar när ambition och hårt arbete tar överhanden. Att fylla på med energi och livsglädje sker inte per automatik. Det gäller att vara medveten och planera för påfyllnad regelbundet för ett hållbart liv. Lika mycket som vi skapar strategier för det företag vi jobbar för, behöver vi använda samma metod för att skapa utrymme för ett långt och hälsosamt liv.

Så då kan man undra: var Almedalsveckan hälsosam?

För mig, som är närmare 40 nu, var fest-aspekten en smula för intensiv. Men det var trots allt första gången jag var på Almedalsveckan och jag hade definitivt lite av det så kallade FOMO – Fear Of Missing Out. Så jag tog varje tillfälle i akt till att vara ute och mingla. Sen var det naturligtvis även roligt att uppleva en liten mini-Ibiza i någorlunda “jobb-sammanhang”. Att jag fick ta ledigt veckan efter för återhämtning blev en eftergift jag kunde leva med.

Vad kommer jag att göra annorlunda nästa år?

Förbereda bättre. Denna gången var jag där utan några större förväntningar, mest nyfiken på att se vad Almedalsveckan gick ut på och vem som var där. Inför nästa år kommer jag dels ha gjort mer research om vem jag specifikt vill passa på att träffa där. Dessutom kommer jag att ha ett antal uppdrag inbokade för att köra Live Scribing. Jag kommer även att försöka ha bättre överblick på vilka mingel som är intressanta att gå på. Dessa mingel skiljer sig från seminarierna som är officiella. 4311 seminarier (eller evenemang som de kallas i appen) pågick under loppet av en vecka. Och som mest intensivt under tre dagar: måndag, tisdag, onsdag. Mingel-eventen är privata evenemang där inbjudan krävs. Nästa år kommer jag att stå på de gästlistor jag behöver på förhand och ha VIP-band till kvällsaktiviteterna (om utifall att jag vill gå ut en kväll.. så kan jag göra det utan att känna mig som en fjortis som försöker komma in på nattklubben).

Se talen. Jag var inte väldans intresserad av att se partiledarnas tal. Och majoriteten av besökarna säkert inte heller. En stor andel av näringslivet, inklusive jag själv, var på plats huvudsakligen för att nätverka och knyta kontakter för framtida samarbeten och affärsmöjligheter. Men nästa år ska jag åtminstone försöka se ett eller två utav talen. Gärna från Skandias mingel-hörna.

—

Vi går med bestämda steg mot Kallis. Klockan är redan nio och man hör sorlet och musiken som strömmar ut från den lilla udden mot vattnet. Tonerna studsar mot vågorna som svallar. Jag får vänta utanför medans min kompis som har ett band runt handleden går in och rekar. Tre minuter senare kommer en annan kompis ut och vi går tillsammans en bit bort för att sköta överföringen av bandet. Nu gäller det naturligtvis att jag inte drar åt bandet för hårt så att jag kan lämna tillbaka det när jag väl är inne. Men den detaljen glömmer jag i alla upphetsning över att snart vara inne på DJ Battle. En annan kompis kommer in en halvtimme senare genom samma procedur.

Lyckan. Musiken. Energin. Jag är 18 år igen. Blir insmugglad på en fest. Vilken rolig start på kvällen. Vi bestämmer oss för att gå ifrån redan vid tio-tiden eftersom att nästa anhalt är Strand. Det kommer att vara extra packat med folk ikväll och vi vill vara säkra på att komma in för att dansa vidare hela kvällen. Det blir en kort överläggning innan vi lämnar Kallis. Om vi lämnar kommer vi inte in igen eftersom att vi har returnerat bandet till dess ägare. Vi tar beslutet att det är bäst att gå vidare när det är som bäst och innan det är slut, eftersom att då kommer alla att rusa över till Strand. Vi går med fanan högt. Kommer fram till Strand och möter vakten som säger:

-Har ni VIPband eller står ni på gästlistan?

-Eh nej. Men vi är tidiga, försöker vi med.

-Vi stängde för allmänheten för en halvtimme sedan. Tyvärr kommer ni inte in.

Allmänheten.

Euforin utbyts mot besvikelse. Insikten om att vi inte kommer att festa på Strand denna mest populära kväll i Visby. Fanan faller med luften som går ur oss.

Vad som händer därefter blir ett minne för livet.

Vi går till Clarion Hotel Visby, där vi hade varit dagen innan på Petter Stordalens hypade mingel. Ett sådant mingel som man bara inte kunde missa när man var där. Jag hade tur och fick en inbjudan via en Live Scriber-kollega som inte kunde vara på plats. När jag väl kom fram till ingången till det stora Stordalen-minglet iakttog jag att de släppte in alla som köade för att komma in. I handen hade en av värdarna en lista, men med tanke på strömningen av människor kollade de inte ett enda namn. Och faktiskt så noterade jag att en hel del mingel hade samma procedur. Några kom man in på utan att någon checkade. Och på andra fick man skriva upp sitt namn för hand om man inte redan var uppskriven.

Denna kväll när vi anländer är det lugnt på hotellet och vi rör oss bort mot baren för att fråga om vi kan få något att äta. Vi är vrålhungriga. En man kommer runt hörnet med en bricka lastad med generöst fyllda glas med både rött och vitt vin. Han erbjuder oss ett glas och berättar att det har blivit över från deras mingel i hotellbaren. Vi går in där bak vid baren med våra glas och ser att där ligger ett hav av canapeér på silverfat. Tydligen skulle ett gäng marinsoldater ha varit med på detta mingel men fick rycka ut på grund utav ett ryskt fartyg. Organisatören välkomnar oss och vi hugger genast i. Blodsockret börjar komma tillbaka och glädjen i att ha hittat en liten hörna av Visby som är snäll och inbjudande gör att vi återfår vårt lyckorus.  

Klockan närmar sig midnatt. Vi kommer på att det ska vara en speciell konsert i Domkyrkan med Jonathan Johansson. Jag vet knappt vem han är, men just då låter en konsert i en kyrka som en perfekt avslutning på en händelserik kväll. Domkyrkan ligger ett stenkast från vårt hus. Vi lämnar Clarion, går förbi vårt hus för att hämta tröjor och jackor. Det har varit något så ofantligt kallt i Visby dessa dagar. Lite oväntat då temperaturen legat på runt 27 grader hemma i Malmö och man haft lyckan att hemestra både på Malmös egna Kallis – som förövrigt är ett riktigt Kallbadhus med bastu. Och i Falsterbo som bjudit på vit sand och ett turkosblått hav. En riktigt skön sommar som på Gotland plötsligt utbytts till istappar på näsan.

Vi kommer in i förrummet till Domkyrkan där en del människor redan har samlats. Dörrarna har ännu ej öppnats. Kön börjar växa bakom oss. Människor pratar lågmält. Atmosfären känns vänlig och välkomnande. Dörrarna öppnas strax innan midnatt och vi går in i kyrkan. Det är som om strömmen av människor leder oss fram till stolarna allra längst fram, vid sidan av instrumenten. Jag har aldrig tidigare suttit så nära en artist under en konsert. Jag tror emellertid att alla i kyrkan den kvällen delade samma upplevelse av en intim konsert och ett själsrörande uppträdande.

En presentatör tar tag i mikrofonen och introducerar kortfattat Jonathan Johansson och hans tvåmanna-band. Det är tyst i publiken. Vi väntar i stillhet. Jonathan och de två killarna kommer in och tar sina platser. En kille vid el-pianot, den andra vid cellon. De kommer att byta platser under kvällens gång. Det finns även ett trumset. Jonathan sätter sig och plockar upp sin gitarr. Han tittar inte ännu ut i publiken. Hans hår långt så det precis går att lägga till rätta bakom öronen. Han sätter sig ner i stolen med fokus i blicken. Som om han helt har vänt sig inåt för att hämta kraft till att byta ut den trötthet hans ansikte och kropp avspeglar. För att koppla upp sig mot något större än han själv som snart ska stråla ut i Domkyrkan. Det rör sig i luften innan han ens har börjat sjunga. Jag vet att jag är på rätt plats här i Visby. Jonathan gör ett tecken till sitt band. Musiken börjar vandra längs ryggraden. Jonathan låter oss se hans själ. Han sjunger med ljus. Med sorg, med tillförsikt. Med uppmaning. Gåshud. Alla celler i mig vibrerar. Jag vet att jag är på rätt plats i mitt liv.

/Mina

Välkommen att kika på fler foton via mitt album på Flickr: Mina i Almedalen